Vi människor är vanedjur. Vi håller fast vid jobb, relationer, platser och identiteter – även när de inte längre passar. Jag levde länge i en bekväm rutin. Jobbade på samma arbetsplats i åtta år. Bodde i samma stad sedan studenten. Umgicks med samma personer som alltid. Men något började skava. Det var inte dramatiskt. Bara en känsla av att jag inte riktigt hörde hemma längre.
Jag började ställa mig själv frågor jag inte vågat innan:
– Vad vill jag egentligen?
– Vem är jag utan titlar och prestationer?
– Vad längtar jag efter?
Det var obekväma frågor. Men också nödvändiga. Jag insåg att jag behövde förändring – inte för att jag hatade mitt liv, utan för att jag växte ifrån det.
Förändring kräver mod. Mod att släppa trygghet, gamla drömmar och andras förväntningar. Jag sa upp mig. Inte för att jag hade en perfekt plan – utan för att jag visste att jag inte kunde fortsätta som förr. Det var skrämmande. Men också befriande.
Efter förändringen kom mellanrummet. Den där tiden då allt är oklart. När man inte längre är den man var, men ännu inte vet vem man ska bli. Det är lätt att vilja skynda igenom det. Men mellanrummet är viktigt. Det är där reflektion, vila och ny riktning får ta plats. Jag tillät mig att inte veta. Att bara vara.
Idag har jag en annan vardag. Jag jobbar frilans, skriver mer, reser oftare. Jag har hittat nya sammanhang som speglar den jag är nu – inte den jag var då. Det är inte alltid lätt. Men det känns rätt. För jag har lärt mig att förändring inte är ett svek – det är en form av självrespekt. Du får ändra dig. Du får börja om. Du får växa.
