När ensamheten känns – och hur man gör den till sin vän

En ovälkommen gäst

Ensamhet kan smyga sig in utan förvarning. I ett fullt rum, efter ett telefonsamtal, eller när kvällen blir alldeles tyst. Jag brukade kämpa emot den – ständigt söka sällskap, distraktion, ljud. Men det gjorde bara ensamheten större. Tills jag en dag bestämde mig för att sluta fly.

Att möta sig själv

I ensamheten mötte jag någon jag länge undvikit – mig själv. Det var skrämmande till en början. Tankarna blev högljudda, känslorna starka. Men när jag slutade döma det som kom upp och istället började lyssna, upptäckte jag något annat: ensamhet behöver inte vara farlig. Den kan vara helande.

Kreativitetens källa

Med tiden blev ensamheten en plats där idéer föddes. Jag började skriva mer, teckna, laga nya rätter. Jag lyssnade på musik utan att scrolla, promenerade utan att ha bråttom. Jag märkte att kreativiteten behöver utrymme – och det får den i tystnaden. Jag slutade fylla varje ledig stund. Och istället började jag skapa.

Ensam, men inte isolerad

Det finns en viktig skillnad mellan att vara ensam och att känna sig isolerad. Jag började odla relationer som var genuina, inte bara socialt nödvändiga. Färre människor, men djupare kontakt. Och jag lärde mig att även ensamhet kan kännas trygg – om jag är vän med mig själv.

Ett nytt sätt att vara

Idag ser jag ensamheten som en paus från världen. En plats där jag får vara exakt den jag är, utan krav eller förväntningar. Jag planerar in egentid, inte som reserv – utan som något heligt. För i ensamheten har jag hittat mig själv. Och det är en relation jag aldrig mer vill glömma.