Follow Ingrid Wenell - Personligt

DÅ ÄR DET NÄRA

Publicerat i: Livet, Personligt blogg, hem, hem blogg, hus
Ja, hörrni, när mjölken i kylen går ut dagen innan flyttlasset går - då är det bannemig nära. Känns helt sjukt faktiskt. Så mycket blandade känslor. Mest glad och full av förväntan, men också en hel del vemod och en liten sorg ändå. Känns konstigt att lämna det här stället som vi blev så kära i, som vi har så mycket minnen ifrån och som vi lagt ner hela våra liv i. Typiskt mig, att älta och sörja. Ibland tar det över, men den här gången ska det inte få göra det. Jag ser verkligen fram emot nya huset och ett helt nytt liv även om det blir en stor omställning. Jag vet ju att jag, som den person jag är, aldrig kommer återvända hit. Inte ens till den här orten, för sådan är jag, har jag en gång lämnat och tagit farväl av en plats fylld med minnen, glädje och sorg - då kommer jag aldrig tillbaka. Har en del sådana platser nu. Jag klarar helt enkelt inte av det, det är för jobbigt, så varför utsätta sig?
Nej, nu blickar vi framåt och jag längtar så enormt mycket efter denna nystart. Börjar bli riktigt less på att leva i kaoset här hemma och faktum är att nästan allt redan är nedpackat, förutom det allra nödvändigaste, så det händer ganska ofta att man behöver något som man sedan kommer på att det ligger längst ner i en kartong. Nu vill vi bara få detta överstökat och räknar ner varje dag som går.
STORT tack för alla peppande kommentarer här och på Instagram förresten, det värmer enormt mycket. Ni är guld värda! Nu ska jag ta tag i den här dagen med allt vad det innebär ♥
Kommentera 0

VI FLYTTAR - IGEN

Publicerat i: Hem, Livet, Personligt blogg, hem, hem blogg, hus, mamma blogg
Nu har jag dragit på detta länge nog känner jag. Vet inte varför egentligen. Men ja, som rubriken lyder - vi flyttar. Ni som följt mig en tid vet ju att vi inte bott i vårt hus särskilt länge, ca 1,5 år. Jag vet knappt var jag ska börja eller hur jag ska förklara och av någon anledning känns det jobbigt. Lite som ett misslyckande. Jag tar det från början.
 
Vi köpte, för snart två år sedan, vad vi trodde var våra drömmars hus. Så vackert, så lantligt, i Södermanland där jag har mina rötter, som jag så länge längtat tillbaka till. Vi flyttade från en liten lägenhet på Södermalm i Stockholm till ett stort, unikt hus på landet, med alla möjligheter att skapa vårt drömhem. Dessutom hade vi en vinst över från försäljningen av lägenheten som vi skulle renovera för. Så blev det inte. Vi tog även en stor risk då huset var ett dödsbo med friskrivning från eventuella dolda fel, men vadå, vi skulle ju fixa allt, "det löser sig".
Hela tomten var full med skräp (och fynd förstås) och oavslutade projekt och naiva som vi helt ärligt var, tänkte vi att vi skulle fixa allt. Det första som hände var att vi inte hade vatten, vilket ledde till att hela vinsten (plus mer) vi skulle renovera och inreda för gick åt till det. Det tog mycket tid och pengar innan någon kunde lista ut vad felet var och vi levde utan vatten i nästan ett halvår. Köpte dricksvatten, åkte och duschade hos min pappa som bor 30 minuter bort, kokade regnvatten för att diska. Efter det problemet kom en lång rad andra och vi har verkligen slitit. Om ni bara visste hur tufft det varit och hur jag bara velat lägga ner allt och bara skrika. Flera gånger har vi gett upp och kollat på andra hus men sedan ångrat oss på grund av envishet, stolthet och någon slags kärlek till stället. Har känt att jag vill "rädda" detta fina hus. Vi gav oss fan på att satsa allt och började renovera iallafall och kämpade verkligen som djur under hela graviditeten för att få det klart. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av allt slit, och grät mig till sömns flera kvällar efter 10-12 timmar av målande och fixande. Det enda vi har gjort här är att slita och "laga" allt som var förstört sedan innan. Vi har slutat leva. Vi kom hem från BB med nyfödd bebis, till ett iskallt och totalt nedkylt hus, på grund av strulande uppvärmning, utan varmvatten och med fluginvasion i nybyggda sovrummet. Vi lindade in lilla O i filtar och min halsduk och sov med tredubbla täcken. Det tog ett dygn, sedan bröt jag ihop. Grät och skrek, i timmar, med min nyfödda lilla dotter i famnen. Bägaren rann över. Nu har vi kämpat färdigt på detta ställe. Vi bestämde oss, klockan fyra på natten, att nu säljer vi huset och köper ett annat. Vi flyttade in i gästrummet som har el-element och har bott i bäddsoffan sedan oktober. Där är sanningen. 
 
Jag har hållit fasaden för allmänheten och bloggen så länge för att jag helt enkelt har skämts över allt detta. Ville visa upp något slags perfekt liv och hur lyckat vårt husköp var. Men nu orkar jag inte det mer. Jag vill vara ärlig och framförallt vill jag visa att det är okej att misslyckas och göra fel val, och ibland kostar det, tyvärr. Vi älskar detta hus på många sätt men det räcker inte med snygg design, utan det måste funka praktiskt också. Kommer sakna många bitar av det men nu är vi redo att börja om på nytt och med allt vi lärt oss av det här vet vi nu vad vi vill och behöver och var mycket mer kritiska när vi tittade hus denna gång.
 
Så vad händer nu? Jo, huset är sålt, och vi har köpt ett helt fantastiskt fint litet hus, med alla bekvämligheter men också med den äldre charm som vi gillar. Ett gult sekelskiftshus - i Halmstad! Jajjemen, vi byter bana helt och hållet och flyttar till min andra hälfts rötter och till den stad jag verkligen lärt mig älska tack vare honom. Så, efter en lång resa blir det alltså västkusten för mig igen. Kommer sakna mitt Södermanland rejält, och mest av allt min pappa, men det finns ju kvar och vi kommer vara här massor ändå för Olivia ska ju få uppleva sina rötter här också. Vi flyttar redan sista februari och ser SÅ mycket fram emot vårt nya liv, med nya jobb, upplevelser, bekantskaper och att få börja leva igen. Nu vill vi bara satsa på vår lilla familj, våra intressen och på att fixa till vårt nya och betydligt enklare hem, precis som vi vill ha det. Vi kommer också ha både tid och pengar till att resa - något vi längtat så enormt mycket efter och vi är säkra på att det kommer bli så himla bra allting. Känns underbart!
 
Så, tack fina läsare för att ni orkade läsa detta, och förlåt att jag inte varit helt ärlig. Det blir ändring på det nu och ni kommer få följa vår resa med nya huset och allt vad det innebär. Skulle verkligen behöva ert stöd och pepp nu för att inte låta vemodet för att lämna detta hus med alla minnen och krossade drömmar, ta över. Ni är bäst. Fortsättning följer ♥
Kommentera 5

STOCKHOLM FASHIONWEEK AW17 - DAG 3

Publicerat i: Mode, Personligt, Äventyr berns, bloggare modeveckan, fashionweek, modeveckan stockholm, sthlm fashionweek, stockholm fashionweek, stockholm streetstyle
Lite såhär såg tredje och sista dagen på modeveckan för denna gång ut. Började dagen med frukost och mys i hotellsängen innan det var dags att checka ut, fortsatte med en stund på stan och en stor kaffe innan det hela återigen drog igång. Visningar, streetstylefoto, vimmel och.. ytligheter. Lite här någonstans börjar jag lessna och så är det faktiskt varje gång. Det må låta negativt, men faktum är att jag efter ett antal år som gäst på modeveckan, har lärt mig se en annan sida av den. En sida jag inte gillar. Det handlar inte så mycket om visningarna och inspiration längre utan mer om vem som hänger med vem, vem som blir fotograferad utanför Berns och om att bräcka varandra i stil. Syns du inte så finns du inte och om du syns men är en nobody så spelar det ingen roll - du finns inte iallafall. Men om du ÄR någon redan, typ stor bloggare eller redaktör på någon fancy tidning, ja då kan du klä dig hur roligt eller tråkigt du vill - du blir tok-plåtad iallafall. Japp, jag blir bitter och less på detta för det hindrar ny inspiration att födas. Fasen, vad är det som skrämmer fotograferna så med att lyfta fram lite nytt intressant folk? Usch, nej jag tycker det är trist faktiskt. MEN det finns mycket annat som är roligt med dessa dagar och jag får helt enkelt fokusera på det. Men det kändes skönt att skippa de sista visningarna och hänga med mina älsklingar istället - de som betyder allt. Är SÅ tacksam för att de hänger med mig på detta spektakel och låter mig hållas och jag är glad att jag gjorde detta nu igen efter att ha skippat det förra gången när jag var höggravid (som jag skrev ett personligt inlägg om här). Visste inte om jag skulle palla det igen, eller om det skulle funka med mitt nya liv som mamma, men det gjorde det, och det är jag stolt över. Jag tar med mig ny inspiration och nya insikter från dessa dagar och laddar upp ett halvår, till nästa gång ♥
Kommentera 3
Visa fler inlägg